Buddhism

Buddhismens historia

Omkring 500 år före vår tideräkning föddes det i Lumbini i Norra Indien (nuvarande Nepal) en liten prins av Shakyaklanen som fick namnet Siddharta Gautama. Kort efter födelsen dog hans mor. Enligt legenden sägs pojkens far, som var en rik och mäktig furste, ha låtit spå pojkens framtid redan innan födelsen och fått två möjliga levnadsöden presenterade för sig. Pojken skulle bli en rik och mäktig furste som sin far, eller så skulle han bli en stor andlig ledare. Eftersom Siddhartas far önskade att sonen skulle bli lik honom själv bestämde han att Siddharta aldrig skulle få tillfälle att fundera över livets svårare sidor eftersom det skulle kunna leda till att han hamnade i andliga grubblerier och blev världsfrånvänd. Siddharta fick därför växa upp i en lyxig men mycket isolerad palatsmiljö innanför murarna på sin fars ägor. Där fick han roa sig med trevliga och bekymmerslösa aktiviteter dagarna i ända och endast unga, glada och vackra personer omgav honom. Han till och med gifte sig och fick barn i denna isolerade lyckobubbla.

Men så kom det sig att Siddharta vid några tillfällen sökte sig utanför palatsets murar. Det sägs att fyra symbolladdade möten med världen utanför ledde till en livskris. Han mötte en åldrande människa, en sjuk människa och såg en död människa och kom till insikt om att ålderdom, förmodligen sjukdom och definitivt död skulle drabba honom själv, hans hustru och barn och alla han kände – precis alla människor. Denna insikt vände upp och ner på hela hans värld och vid det fjärde mötet, med en asket som dragit sig undan det världsliga livet för att ägna sig åt andliga övningar, kände Siddharta att han behövde göra likadant. Han lämnade sin familj och palatset för att söka livets mening, 29 år gammal.

Till en början levde han som de asketiska männen gjorde. De ägnade sig åt stränga andliga övningar och var helt världsfrånvända under långa perioder medan de bara mediterade. De var utmärglade eftersom de knappt åt någon mat och enligt legenden ska Siddharta ha levt på ett riskorn per dag. Tiden förflöt men Siddharta kom ingen vart i sin andliga strävan. Så en dag sägs han ha lyssnat till en musiklärare som undervisade sin elev om hur denne skulle spänna strängarna på sitt instrument. Läraren gav rådet att varken spänna för hårt eller för löst, eftersom båda gav dålig ton, utan försöka hitta en perfekt balans för en bra ton. Dessa ord väckte tankar hos Siddharta om att han kanske ”spände sina strängar” för hårt. Tidigare, då han levt i palatset, hade han däremot spänt dem för löst. Efter dessa funderingar slutade han leva extremt asketiskt och eftersträvade istället balans i tillvaron. Siddharta började äta måttligt, varken i överflöd som under palatslivet eller som under asketismens självsvält; han tillät sig vila om kroppen behövde det och han mediterade och ägnade sig regelbundet åt andliga övningar. Denna gyllene medelväg ledde honom mot målet och en dag, då han satt och mediterade under ett träd i Bodh Gaya i delstaten Bihar i Indien, sägs han ha nått total insikt. Siddharta hade blivit Buddha – den upplyste.

Kring Buddha samlades lärjungar som ville ha råd om hur de skulle nå samma mål som honom. De följde honom och lyssnade till hans predikningar och visdomsord, och när Buddha dog 80 år gammal såg hans efterföljare till att allt Buddha hade sagt skrevs ner. Vad Buddha undervisade om utgör grunden i den buddhistiska läran.

Buddhismen vann många anhängare och blev under en period den dominerande religionen i Indien. Den spreds också österut och fick fäste i bland annat Kina, Japan och Sydostasien, där den fortsatte vara starkt förankrad och i många länder blev statsreligion. I Indien är dock buddhismen en minoritetsreligion idag, och har så varit alltsedan den reformerade hinduismen återvann sin dominans i området (se hinduismen).

 

Buddhismen och samhället

Buddhismen har utvecklats på lite olika sätt i olika delar av Asien, och typiskt för religionen är att den anpassat sig genom att ta upp drag ur den lokala kulturen samtidigt som den behållit sin unika karaktär. De två huvudinriktningarna är Theravada och Mahayana. Den senare har flera förgreningar, bl.a. Vajrayana och Zenbuddhism.

Page 1 of 5 | Next page