Hinduism

Hinduismens historia

Hinduismen är en riktigt gammal religion – förmodligen den äldsta som fortfarande utövas idag – med rötter i den kultur som blomstrade kring floden Indus i norra Indien (nuvarande Pakistan) ca 2500- 1600 år före vår tideräkning. Själva namnet ”hinduism” kommer dock från 1800-talet och var ett samlingsnamn britterna gav den religionsutövning som de såg i Indien när de koloniserade landet. Hinduism betyder egentligen ”Indiens tankesystem/åskådning”. Själva kallar hinduerna gärna sin lära för santana dharma (den eviga läran) och menar att den alltid funnits.

Hinduismen har ingen grundare och det är därför svårt att säga exakt när den har uppstått. Religionen är ett tankesystem som vuxit fram och förändrats under en lång period och de äldsta rötterna återfinns alltså i den gamla högkulturen kring floden Indus förgreningar där det bland annat fanns bebyggelse med tegelhus, ordnade vägnät och avancerade vattensystem. Vi vet inte så mycket om den religiösa kulten från denna tid, men arkeologiska fynd pekar på att den troligtvis innehöll vatten- och reningsritualer samt dyrkan av fruktbarhetssymboler.

Det är dock en kulturblandning som inträffade för cirka 3600 år sedan som brukar räknas som hinduismens ”födelse”. Cirka 1600 år före vår tideräkning hade civilisationen kring Indus genomgått stora förändringar och ett folk som kallade sig arier (=ädla) flyttade in i området, och spred sig nedåt den indiska halvön. I blandningen mellan den befintliga och den inflyttade kulturen uppstod den tidiga hinduismen. I äldre forskning antog man att arierna invaderade området, medan man i nyare forskning finner det mer troligt att klimatförändringar som resulterade i översvämningar ledde till högkulturens fall och att arierna, som tros komma från trakterna nära dagens Turkiet, började bebo området efter detta. Oavsett vilket övertog arierna makten och satte sig själva högst. Åren mellan 1600-500 före vår tideräkning brukar kallas för vedisk tid och den räknas som den första perioden i hinduismens historia.

Under vedisk tid var offrandet centralt och offerprästerna hade stor makt. Man har inte funnit några tankar om återfödelse nedtecknade från denna tid, utan förmodligen koncentrerade sig folk på livet ”här och nu”. Man tillbad många gudar och en av de viktigaste var krigs- och åskguden Indra som hade många likheter med Tor och Zeus i nordisk respektive grekisk mytologi. Tjuren var ett viktigt djur. Arierna hade fört med sig skriftspråket sanskrit och religiösa skrifter (Vedaböckerna) började författas. Det infördes även en stark social hierarki under denna tid vilken lade grunden för det hinduiska kastsystemet.

Omkring år 500 före vår tideräkning inleddes en ny epok i hinduismens historia. Under den här tiden blev tankegångar om återfödelse och ahimsa (icke-våld) viktiga hos olika indiska tänkare, och en filosofi om den personliga själen (atman) och världssjälen (brahman) lyftes fram. Det uppstod nya religioner, som den asketiska rörelsen Jainism där man praktiserade mycket strikt ahimsa, och Buddhism som följde Buddhas lära. Den vediska religionen tappade väldigt många anhängare under en period till förmån för de nyare religionerna och kom att utövas mest ute på landsbygden. Men under århundradena som följde  började man tillämpa de nyare tankegångarna och kombinera dem med den gamla tron och då blev hinduismen  åter den mest dominerande, om än ”spretiga” religionen i Indien. I denna nyare hinduism trodde man på reinkarnation – återfödelse. Offrandet tonades ner och andra gudar än de gamla intog platsen som mest centrala, och flera av de viktigaste gudarna under denna tid är fortfarande de mest populära idag.

Page 1 of 8 | Next page