Hinduism

Hinduismens historia

Hinduismen är en riktigt gammal religion – förmodligen den äldsta som fortfarande utövas idag – med rötter i den kultur som blomstrade kring floden Indus i norra Indien (nuvarande Pakistan) ca 2500- 1600 år före vår tideräkning. Själva namnet ”hinduism” kommer dock från 1800-talet och var ett samlingsnamn britterna gav den religionsutövning som de såg i Indien när de koloniserade landet. Hinduism betyder egentligen ”Indiens tankesystem/åskådning”. Själva kallar hinduerna gärna sin lära för santana dharma (den eviga läran) och menar att den alltid funnits.

Hinduismen har ingen grundare och det är därför svårt att säga exakt när den har uppstått. Religionen är ett tankesystem som vuxit fram och förändrats under en lång period och de äldsta rötterna återfinns alltså i den gamla högkulturen kring floden Indus förgreningar där det bland annat fanns bebyggelse med tegelhus, ordnade vägnät och avancerade vattensystem. Vi vet inte så mycket om den religiösa kulten från denna tid, men arkeologiska fynd pekar på att den troligtvis innehöll vatten- och reningsritualer samt dyrkan av fruktbarhetssymboler.

Det är dock en kulturblandning som inträffade för cirka 3600 år sedan som brukar räknas som hinduismens ”födelse”. Cirka 1600 år före vår tideräkning hade civilisationen kring Indus genomgått stora förändringar och ett folk som kallade sig arier (=ädla) flyttade in i området, och spred sig nedåt den indiska halvön. I blandningen mellan den befintliga och den inflyttade kulturen uppstod den tidiga hinduismen. I äldre forskning antog man att arierna invaderade området, medan man i nyare forskning finner det mer troligt att klimatförändringar som resulterade i översvämningar ledde till högkulturens fall och att arierna, som tros komma från trakterna nära dagens Turkiet, började bebo området efter detta. Oavsett vilket övertog arierna makten och satte sig själva högst. Åren mellan 1600-500 före vår tideräkning brukar kallas för vedisk tid och den räknas som den första perioden i hinduismens historia.

Under vedisk tid var offrandet centralt och offerprästerna hade stor makt. Man har inte funnit några tankar om återfödelse nedtecknade från denna tid, utan förmodligen koncentrerade sig folk på livet ”här och nu”. Man tillbad många gudar och en av de viktigaste var krigs- och åskguden Indra som hade många likheter med Tor och Zeus i nordisk respektive grekisk mytologi. Tjuren var ett viktigt djur. Arierna hade fört med sig skriftspråket sanskrit och religiösa skrifter (Vedaböckerna) började författas. Det infördes även en stark social hierarki under denna tid vilken lade grunden för det hinduiska kastsystemet.

Omkring år 500 före vår tideräkning inleddes en ny epok i hinduismens historia. Under den här tiden blev tankegångar om återfödelse och ahimsa (icke-våld) viktiga hos olika indiska tänkare, och en filosofi om den personliga själen (atman) och världssjälen (brahman) lyftes fram. Det uppstod nya religioner, som den asketiska rörelsen Jainism där man praktiserade mycket strikt ahimsa, och Buddhism som följde Buddhas lära. Den vediska religionen tappade väldigt många anhängare under en period till förmån för de nyare religionerna och kom att utövas mest ute på landsbygden. Men under århundradena som följde  började man tillämpa de nyare tankegångarna och kombinera dem med den gamla tron och då blev hinduismen  åter den mest dominerande, om än ”spretiga” religionen i Indien. I denna nyare hinduism trodde man på reinkarnation – återfödelse. Offrandet tonades ner och andra gudar än de gamla intog platsen som mest centrala, och flera av de viktigaste gudarna under denna tid är fortfarande de mest populära idag.

På 800-talet levde en teolog som hette Shankara, som lyckades ”sy ihop” de många och spretiga hinduistiska traditionerna till en mer sammanhängande religion. Han menade att trots olika krokiga vägar så strävade alla indiska traditioner mot det gemensamma målet: Moksha. Många av Shankaras tankar känns igen i dagens hinduism.

Hinduismen och samhället

Det hinduiska samhället har en väldigt tydlig klassindelning i form av ett kastsystem där det kast, alltså den sociala grupp man föds in i, kommer att vara den grupp man tillhör resten av livet. Det som styr vilket kast (eller ”varna” som är den benämning hinduerna själva använder) man hamnar i är vilken karma man har med sig från tidigare liv, och det kast/varna man fötts till är därmed det man förtjänat. (Karma förklaras närmare i inledningen av ”österländska religioner” och i ”hindduismens trosuppfattning”.)  Kastsystemet grundar sig på Manus lag i Veda-skrifterna och bygger på en indelning av fyra huvudgrupper varav den första är den högsta: 1) Brahmaner – de styrande, t.ex präster, ministrar, astrologer och lärare, 2) Kshatriyas – de krigande, t.ex militär och polis, 3) Vaishyas – de närande, som ansvarar för ekonomi, jordbruk, handel och bankväsende och 4) Shudras – de tjänande, alltså servicefolket, som mekaniker, städare, vårdare, byggare, artister och konstnärer. Dessa fyra huvudgrupper har undergrupper – så kallade jatis. Man talar alltså om att man tillhör en speciell jati.

Utanför de fyra kastnivåerna finns ”de oberörbara” – de kastlösa. De arbetar med orena saker som ingen med kasttillhörighet befattar sig med, t.ex. beredning av djurhudar och latrintömning. Idag kallas en oberörbar vanligen för dalit, som betyder förtryckt. Ca 17-20 % av hinduerna är daliter, och de kan utestängas från vissa utbildningar, bli förvägrade att hyra/köpa bostad i många områden och kan vägras inträde i vissa tempel där daliter inte är önskvärda. Mahatma Gandhi, som ledde indiernas obeväpnade kamp mot frigörelse och självständighet från kolonialmakten genom ahimsa som ledstjärna, kallade de kastlösa för ”harijans” – guds barn. Han kämpade bland annat emot fattigdom, för kvinnors rättigheter och emot diskriminering på grund av kast. Frigörelsekampen gav resultat: Indien blev självständigt 1947. Året efter mördades Mahatma Gandhi.  

Det är idag förbjudet i lag att diskriminera någon på grund av kasttillhörighet i Indien. Officiellt avskaffades systemet 1950, men i realiteten är systemet är djupt rotat och lever kvar, framför allt på landsbygden. Såväl barn som vuxna är där noga med vem de kan och vem de inte kan umgås med, äta hos, bjuda hem och tala med. Det är i princip otänkbart att gifta sig utanför sin egen kast och om det görs kan paret fördrivas av föräldrarna och övriga lokalsamhället  – det har även hänt att paret dödats.

I Indien är det vanligt att se kringströvande kor i samhället, inte bara på landet utan även på gatorna i städerna. Det är gamla, improduktiva kor som inte längre ger någon mjölk och som då släpps lösa och får ströva runt tills de självdör. Det finns också härbärgen för sjuka och herrelösa kor. Att döda en ko är absolut otänkbart för en hindu eftersom kon är ett heligt djur som till och med står över människan i status. Man talar om kons fem nyttigheter: 1) hon är mor till dragoxarna som används i jordbruk och till transporter, 2) mjölken är en viktig proteinkälla, 3) smöret (ghee) används i religiösa ritualer, 4) gödseln används som gödning, bränsle och byggnadsmaterial och 5) urinen är renande.

Hinduismens trosuppfattning

Hur man ser på gud/det gudomliga inom hinduismen beror på vilken inriktning man har. Generellt kan man dock säga att gudssynen är panteistisk, vilket innebär att gud genomsyrar  allt. Brahman, världssjälen, finns precis överallt: i minsta lilla sandkorn, sten, träd, djur och människa. Hinduismen är även en polyteistisk religion med en enorm mångfald av gudar – flera tusen, eller flera hundratusen som det hävdas ibland. En del gudar är väldigt små och relativt okända och dyrkas kanske bara lokalt i någon by, medan andra är större och kända bland alla hinduer. De tre största gudarna är Brahma, Vishnu och Shiva.

Brahma är skaparguden och brukar avbildas med fyra ansikten. Han är känd och viktig men inte särskilt dyrkad då han drar sig tillbaka efter sin skapelse och sedan förhåller sig passiv till det skapade. Vishnu är däremot en populär och ofta tillbedd gud som upprätthåller balansen i tillvaron och håller ordning i världen. Han avbildas ofta med en plym av sju heliga kobror ovanför huvudet. Vishnu kan uppenbara sig som avatar – alltså födas på jorden som människa – och detta har han gjort flera gånger, bland annat som Krishna, Rama och Buddha. En del hinduer tolkar det så att Jesus var en av Vishnus avatarer, och man tror att Vishnu i framtiden, om ca 427 000 år, kommer att uppenbara sig som avataren Kalki och avsluta nuvarande tidsålder, för att inleda en ny cykel av tidsåldrar. Guden Shiva är också populär och tillbedd. Han brukar avbildas med en kobra runt halsen, en treudd i handen och ett leopardskinn runt höfterna. Ibland avbildas han som dansaren Nataraja i en ring av eld. Han är ganska komplicerad då han står för både förstörelse och återskapande, fruktbarhet och död, kaos och nyordning. När Shiva symboliserar manlig energi har han sin motpol i Shakti – den kvinnliga energin. Shiva symboliserar också det andliga och den sanna verkligheten medan Shakti symboliserar det världsliga – illusionen Maya. Shivas hustrus mörka version är den brutala dödsgudinnan Kali , avbildad med lång, röd tunga och avhuggna människohuvuden i händerna.  Då hon uppenbarar sig som god hustru till Shiva kallas hon Parvati. Shiva och Parvati har en son tillsammans som har elefanthuvud och som är mycket populär. Han kallas Ganesha.

Man kan betrakta gudarna som enskilda gudomligheter, vilket är vanligt i den folkliga tron ute på landsbygden, men många hinduer ser snarare gudarna som olika aspekter av Brahman, världssjälen. Precis som en människa har olika roller i livet i relation till andra, till exempel gentemot vänner, föräldrar, syskon och barn, i arbetsliv och övrigt offentligt liv etc, så kan man se det som att en och samma gudomlighet visar sig i olika skepnader – olika roller. I den meningen skulle hinduismen kunna kallas monoteistisk på liknande vis som kristendomen är monoteistisk i sin treenighet med fadern, sonen och den helige anden. Ett annat monoteistiskt drag inom hinduismen är bhaktifromheten (hängivenheten) gentemot en enskild , personlig gud. Krishnadyrkan är ett vanligt exempel på bhakti.

När den fysiska kroppen dör tror hinduer att atman (själen) fortsätter att existera och vandrar vidare för att födas igen i en ny kropp. Detta kallas reinkarnation – återfödelse. Man kan återfödas som människa eller djur och vad man återföds som beror på den karma man samlat på sig under livet. Karma är den moraliska naturlag som allt liv lyder under. Allt man gör får konsekvenser – dåliga gärningar ger dålig karma som påverkar negativt senare i livet eller i nästa existens, liksom bra karma ger gott tillbaka. Att nå frälsning, det yttersta målet i tillvaron, innebär att bryta samsara, återfödelsens kretslopp. Då förenas den individuella atman (själen) med brahman (världssjälen). Det finns olika vägar för att nå detta mål, förknippade med olika intellektuella, andliga, känslomässiga och kroppsliga övningar.

Gärningarnas väg (karma yoga) fokuserar dharma – de religiösa plikterna. Man ska noggrant utföra böner, offer- och reningsritualer och utföra osjälviskt arbete. Fem regler skall följas: 1) inte skada något levande väsen, 2) inte ljuga, 3) inte stjäla, 4) inte leva okyskt och 5) vara givmild.

Kunskapens väg (jnana yoga) innebär att man strävar efter insikter via studier av de religiösa och filosofiska skrifterna och genom meditation, för att lära sig se verkligheten så som den är – alltså att kunna se igenom mayas (illusionens) slöja. Denna väg utövas mest av intellektuella.

Fromhetens väg (bhakti yoga) handlar om tillit och kärlek till en enda gudomlighet, som är personlig (till exempel Krishna). Målet kan vara att efter kroppens död få vistas nära den tillbedda guden. Ett upprepande av det heliga namnet – guds namn – som ett mantra är vanligen viktigt för frälsningen.

Övningarnas väg (hatha yoga) går ut på att lära sig behärska kroppen – även inre organ som vanligen anses ligga bortom viljans makt – och därigenom gradvis befria sig från kroppens fysiska begränsningar. Genom att övervinna fysiska begränsningar med mental styrka kan man nå ett meditativt tillstånd där maya övervinns och man når upplysning.

Hinduismens texter

Ingen annan religion i världen har en så rik skriftskatt som hinduismen. Samtliga texter är skrivna på sanskrit – det språk arierna förde med sig. Sanskrit talas dock inte idag utan läses bara i religiösa sammanhang, vilket kan jämföras med latinets roll i katolska kyrkan.

De viktigaste skriftsamlingarna är: Vedaböckerna, med bland annat Rigveda som beskriver den tidiga hinduismen med offerkulten och Upanishaderna, med den ”nyare” formen av hinduism med reinkarnation, ahimsa, atman och brahman. Det stora eposet Mahabarata innehåller Bhagavadghita – hinduernas kanske mest älskade skrift, som handlar om hur guden Vishnu uppenbarar sig som Krishna och hjälper krigaren Arjuna genom moraliska samtal om plikter, hängivenhet och kärlek till gud.

Berättelser ur de heliga skrifterna är väldig populära och kända hos allmänheten. Det görs mängder av tv-serier, filmer och serietidningar om gudaberättelserna, vilka ofta är äventyrliga till sin karaktär. Se trailern för en animerad serie om Vishnu-avataren Krishnas äventyr som barn här

Att leva som hindu

Vardagliga ritualer för en hindu är att återkommande utföra puja (andakt). Det kan ske i ett tempel men utförs vanligtvis i hemmet vid ett litet altare med gudabilder och statyer och man kan då tända rökelse och offra blommor och lite ris till guden/gudarna. Ibland beger man sig till en helig guru eller en helig symbol för gud i form av en staty för att få darshan. Det betyder i princip att skåda och framför allt bli sedd av det gudomliga.

Eftersom det finns så många gudar i hinduismen och alla har sina speciella högtidsdagar som uppmärksammas så finns det många tillfällen att fira under året. De flesta av gudarna är dock lokala och firas inte överallt – högtider som firas av alla i den hinduiska världen är färre. Några värda att nämnas är Diwali, Holi och Janmastami. Diwali är det indiska nyåret – en ljusfest då man tänder ljus, avfyrar fyrverkerier och ger varandra gåvor. (Se hur diwali firas här). Holi är en färgsprakande fest (ursprungligen hållen till Krishnas ära) och skolbarn kan bland annat spruta ner sina lärare och andra med röd färg som symboliserar lycka, och man går i karnevalstågsliknande processioner med smyckade kor och elefanter täckta i färgglada tyger och blommor. (Se hur Holi firas här). Janmastami firas till minne av Krishnas ankomst till jorden och man placerar då en Krishnastaty, som tvättas och pyntas, på en flotte i en flod eller sjö till allmän beskådan.

En hindu ur den högsta kasten, brahminkasten, är vegetarian. Det hänger ihop med ahimsa – icke våldsidealet. Vegetarianism är vanligt även i andra kaster, men de lägsta kasterna och kastlösa kan äta kött. Reningsritualer är viktiga och vanliga i många sammanhang. Hinduer börjar gärna varje morgon med ett renande, rituellt bad. Astrologi har stor betydelse för många hinduer. Man rådfrågar gärna stjärnorna inför viktiga beslut i livet.

Livet består av olika stadier och med varje stadium följer olika plikter. Barn och ungdomar befinner sig i studiestadiet. Då ska man studera vedaskrifterna och lära av och respektera sina föräldrar och lärare, och leva kyskt (utan sex). Efter giftermål  följer familjestadiet då man tar hand om hem och barn och strävar efter materiell välgång, samt bejakar sin sexualitet (gäller främst män). I det tredje stadiet, då barnbarnen kommit, inträder eremitstadiet då man lever i sexuell avhållsamhet och ägnar sig mer åt religionen och börjar förbereda sig för livets slut. Det tredje stadiet kan gå över i ett fjärde: då lämnar mannen hemmet för att försöka nå moksha i detta liv. Dessa män betraktas som heliga och kallas sadhus. De kan leva ute i skogen eller vid ett tempel. De sadhus som når upplysning kallas jivanmukta.

Övergångsriter som firas är födelse, namngivning, flickors pubertet, snörceremonin,  giftermål och död. Snörceremonin utförs då pojkar i de tre översta kasten i tonåren får inträde till studier av de heliga skrifterna, undervisas av en guru (andlig lärare) och avger löfte om att leva i celibat till de gifter sig. De bär vita bomullssnören runt överkroppen som tecken på att de uppnått religiös mognad. Giftermålet är den kanske viktigaste riten i livet. Det är vanligast att äktenskapet är arrangerat och att föräldrarna till brudparet kommit överens om giftermålet, oftast efter att ha rådfrågat en astrolog om både ungdomarnas lämplighet för varandra och ett lämpligt bröllopsdatum. Bröllopet brukar vara en stor fest där brudparet bjuder många gäster: 200-1000 personer är ingen ovanlighet. Brudens föräldrar står för kalaset och det är även en starkt rotad tradition att de ska betala hemgift till brudgummens familj – en kostnad som ibland kan vara väldigt betungande för brudens föräldrar. Hemgiftsystemet avskaffades 1961 men lever kvar och officiellt är då hemgiften en frivillig gåva från brudens föräldrar till hennes man. Det är dyrt att ha många döttrar som ska giftas bort och är en av anledningarna till att många önskar sig söner då de väntar barn, och i modern tid har detta lett till att en del föräldrar efter fosterdiagnostik där man fått se barnets kön väljer att abortera om det är ett flickfoster.

Hinduisk begravning innebär vanligtvis kremering, förutom riktigt heliga män/gurus som anses ha fått en andliggjord kropp och jordbegravs. Efter kremering sprider man askan i en flod – allra helst i den heliga floden Ganges om möjligheten finns. Att dö vid Ganges strand och brännas där, helst i den heliga staden Varanasi, är eftersträvansvärt för många.

Hinduismen idag 

Hinduismen har idag mellan 900 miljoner och en miljard anhängare. De allra flesta bor i Indien, men även på andra platser i världen. I Nepal är hinduismen statsreligion och den tamilska befolkningens  på Sri Lanka är hinduer (även om övriga landet är buddhistiskt). Hinduismen är utbredd i Indonesien – t.ex. på Bali. I övriga delar av världen länder är det mest invånare med indisk bakgrund som utövar religionen.

I väst har vi också en hinduisk nyreligiös rörelse som grundades 1966 av A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada, en indisk guru (andlig lärare/vägvisare) som emigrerade till USA. Rörelsen kallas Hare Krishna, eller det mer officiella namnet ISKCON – International Society for Krishna Consciousness. I Sverige har Hare Krishna uppemot tusen anhängare idag. Övriga svenska hinduer har indisk bakgrund och uppskattas uppgå till 6000-10 000 personer. De bor främst i de större städerna som Stockholm, Göteborg och Malmö, men även i Uppsala, Mariestad, Borås, Trollhättan och Jönköping. Det finns  hindutempel i Stockholm, Göteborg och Mariestad.

I modern tid har hinduismens tankesystem inspirerat många västerlänningar. Kanske för att den är ett flexibelt trossystem med mer utrymme för variation än vad de traditionellt västerländska religionerna som kristendomen har, och i den meningen är tolerant och inkluderande istället för missionerande. Uppfattningen om livets ständiga kretslopp och att allt levande hör samman är också tilltalande för många i väst då hinduismens tankesystem harmoniserar med en ökande medvetenhet om jorden som ekologiskt system med ändliga resurser. Hinduismens vördnad för allt levande och icke-materiella ideal  kan ställas i kontrast till vad som kan kännas som masskonsumtion och hysterisk  jakt på tillväxt i västvärlden.

 

Vill du läsa mer om hinduismen kan du hitta mer information här:

SO-rummet