Kristendom

 Kristendomens historia

Omkring år 4-7 f. Kr föddes ett gossebarn i Betlehem. Enligt legenden hade ärkeängeln Gabriel visat sig för en kvinna som hette Maria. Maria var jungfru, och ängeln berättade för henne att hon skulle föda en son, avlad av den helige Ande. Vid den tid då Maria skulle föda var hon och hennes trolovade, Josef, på väg till Jerusalem för att skattskrivas. På vägen sökte de härbärge för natten, men då alla ställen var fulla tvingades de övernatta i ett stall i Betlehem. Där i stallet födde hon en son, som fick namnet Jesus. I samma stund som pojken föddes tändes en stjärna över stallet. Stjärnan visade vägen för tre spåmän, vise män, som lämnade gåvor till barnet och förutspådde att pojken skulle bli en stor kung. När Herodes hörde om spådomen befallde han att alla nyfödda pojkar skulle dödas. Maria och Josef flydde med sin son till Egypten. Familjen återvände så småningom till Nasaret där de tidigare bott, och där växte Jesus upp.

Som vuxen började Jesus, likt Josef, att arbeta som snickare. Jesus hade dock speciella gåvor och vid 30 års ålder döptes han i Jordanfloden av Johannes Döparen. Jesus började därefter vandra runt i Galiléen och predika, och runt honom samlades tolv lärjungar som följde honom på hans vandring. Jesus talade och utförde under. Han hade ett väldigt speciellt sätt att tala på och han fick stora skaror att lyssna. Ofta talade han bildligt, i liknelser (jämförelser) hämtat ur dåtidens vardagsliv, för att människor lättare skulle kunna förstå och relatera till hans berättelser.

Jesus främsta budskap var det om kärlek och han värnade om samhällets svaga, sjuka och utstötta. Hans budskap utmanade den judiska överheten, och präster och lärda kände sig hotade av honom. Han stämplades som en bråkmakare och han skulle ställas inför rätta.

Vid tiden för påsk red Jesus in i Jerusalem på en åsna tillsammans med sina lärjungar. På kvällen samlades de för en måltid tillsammans, en nattvard. Jesus visste att en av hans lärjungar skulle svika honom, och han sa detta till sina lärjungar. När de ätit gick de till en trädgård som hette Getsemane, där Jesus genomgick svåra kval inför det han visste skulle komma. Vid gryningen kom så soldaterna, tillsammans med lärjungen Judas. Judas kysste Jesus på kinden för att visa soldaterna vem han var. (Vi använder ännu idag ibland uttrycket Judaskyss.)

Jesus fördes till den romerske domaren Pontius Pilatus, som inte ville döma

Jesus till döden. Istället ställdes han emot en annan brottsling – en mördare – och folket fick välja att fria en av dem. Till domarens förvåning valde man att fria mördaren, för stämningen var extremt uppiskad och man hade bestämt sig för att Jesus var en brottsling som behövde straffas. Jesus dömdes till döden. Han skulle korsfästas (en vanlig avrättningsmetod på den tiden), och fick själv bära sitt kors på vägen genom Jerusalem, Via Dolorosa, smärtornas/plågornas väg. På hans kors fästes, för att förnedra honom, en skylt med bokstäverna INRI, en latinsk förkortning för Ieusus Nazarenus, Rex ludaeorum som betyder Jesus från Nasaret, judarnas konung. Han korsfästes på Golgata – en kulle utanför staden.

Efter Jesu död begravdes han i en grotta och en stor sten rullades framför grottans ingång och stängde den. Tre dagar senare var stenen borta och grottan tom. Jesus hade återuppstått.  I 40 dagar vandrade han åter runt och talade till sina lärjungar. På 40:onde dagen steg han upp till himlen, Kristi Himmelsfärd. Redan 50 dagar efter hans död bildades den första församlingen, gemenskapen. Detta minns vi idag vid pingst, pingst betyder femtio. En person som betytt mycket för bildandet av den kristna kyrkan var en man som hette Saul. Han var en av de mest hängivna förföljarna av kristna tills en dag då han träffades av ett blixtliknande ljus och blev blind. Han togs omhand av kristna, fick sin syn tillbaka och blev omvänd och bytte namn till Paulus. Han tillägnade resten av sitt liv åt att sprida den kristna läran och reste runt och startade kristna församlingar. På sina resor skrev han många brev och flera finns idag i Bibelns nya testamente. I många år var kristendomen en liten sekt vars medlemmar ofta förföljdes och under perioder var tvungna att gömma sig för att inte bli straffade eller torterade av kejsarmakten i Rom. På 300-talet omvändes Kejsar Konstantin till kristendomen; år 313 e. Kr infördes religionsfrihet i Romerska Riket och 381 e. Kr blev kristendomen, från att ha varit en liten förföljd rörelse, statsreligion i hela Romarriket.

Page 1 of 4 | Next page