En eftermiddag i Stammlager – Auschwitz I

Efter en god lunch klev vi på bussen igen och lämnade Rabka. Bussfärden var lite skakig med en, tyvärr, lika skakig och hoppig Schindlers list på DVD, på vår väg till Oswiecim och Stammlager; alltså huvudlägret Auschwitz I. Mest omskakande var ändå vad som väntade där.

Det går liksom inte att beskriva.

Håret… det avklippta håret som ligger i drivor i en enorm glasmonter som sträcker sig längs en lång vägg. Två ton avklippt hår, från mördade människor. Ändå är det säkert bara en bråkdel av vad som sparats – vad som inte hann användas eller brännas upp innan lägret tömdes.

Drivorna med skor. Ett helt rum fyllt. Och den där speciella montern, med en stor hög av små skor… barnskor. Av liknande storlekar som står hemma på hallmattorna hos religionsfröknarna – våra barns skor. Då tåras ögonen. En mindre monter med barnkläder och annat som de små som kommit till lägret haft i sina resväskor, som en liten docka. Och resväskorna, tydligt märkta med namn, i ägarnas tro att de en dag skulle lämna lägret. En stor hög med glasögon och ett hav av små tillhörigheter – rakborstar, tandborstar…

Vi går in i en gaskammare. Vandrar den väg som för tusentals blev den sista. Vi står vid krematorieugnarna och fotograferar luckorna medan strömmen av turister vandrar förbi med sina guider och hela situationen känns helt surrealistisk.

Bilderna av utmärglade människor. Porträtten av fångar, med namn, ålder, ankomstdatum och dödsdatum. Bakom glas och ram bränner deras allvarliga blickar.

Det går liksom inte att beskriva. Och det går inte riktigt att förstå.

Den berömda skylten

Tegelbaracker bakom taggtråd


Krematorieugnar

Inne i gaskammaren

 

Cykon B-burkar

Annelie framför ett foto föreställande kvinnor och barn på väg till gaskamrarna.

Glasögon

En stor hög med barnskor.

Barnkläder och foton med uppgifter på några av de ca. 240 000 barn som dog i lägret.

Toaletterna i Auschwitz I.

Sovplatserna.

Annelie vid en av de stolpar där man straffade dömda genom att hänga upp dem i deras ihopbundna händer.

”Halt!” Taggtråden som omgärdade lägret var elektrifierat. På marken…en ensam ros.

 

 

 

Rabka

Imorse satte vi oss i en buss för att åka 1,5 timme genom regnigt polskt landskap till byn Rabka. I Rabka upprättades en skola för SS-soldater, där de tränades i att döda, ofta på levande måltavlor som kördes dit: judiska kvinnor, män och barn.

Efter att ha parkerat vid den före detta SS-skolan och fått berättat för oss vad som ägt rum på platsen, vandrade vi genom skogen där 20.000 judar skjutits och begravts i massgravar. Vi passerade igenvuxna skyttegravar och bunkrar, och gömd inne i skogen fanns en gammal judisk begravningsplats.

20130530-110045.jpg

20130530-110453.jpg

20130530-110212.jpg

20130530-111122.jpg

Eftermiddag i Birkenau: minnen av ofattbar ondska

Eftermiddagen har vi spenderat i lämningarna av lägret Auschwitz II – även kallat Birkenau. En märklig känsla av overklighet hängde i luften, då vi bland fågelkvitter och spirande försommargrönska vandrade runt på platsen som blivit en symbol för ondskan själv. Att så ofattbart många människor mist sina liv under de mest ohyggliga omständigheter, och under så kallt organiserade och i detalj beräknade former på den mark vi beträder… det är svårt att greppa.

Vi startade rundvandringen vid en autentisk järnvägsvagn som använts att frakta människor i till lägret; främst judar. Hundra personer per vagn, ofta flera dagars resa utan vila: en hink med dricksvatten i ena vagnens hörn, en hink att uträtta sina behov i vid det motsatta hörnet. Väl framme, då människorna fick kliva ur vagnen, skedde uppdelningarna. Unga friska och arbetsföra män och kvinnor fick komma in i lägrets kvinno- respektive mansdel. Gamla, barn under 15 år, gravida och sjuka fick istället gå tillsammans i ett särskilt led för att ”duscha” som man sa – och efteråt skulle de få kaffe/choklad och återförenas med sina övriga anhöriga. Men, som vi ju vet, så var det ju inte det som väntade dem. De gick raka vägen till sin död i gaskamrarna.

Birkenau är stort. Cirka 175 fotbollsplaner till ytan. Allt är omgärdat av höga taggtrådsstängsel som då lägret användes var elektrifierade. De strategiskt utplacerade vakttornen kastar skuggor i det soliga gräset där försommarblommor spirar. För 60 år sedan fanns knappt något gräs; allt var nedtrampat av lägerfångar som utförde sysslor… de lägerfångar som, tills vidare, fått leva. Tills de blev för sjuka, för trötta, för nedbrutna för att arbeta. 1,1 miljoner människor mördades i Birkenau, till största delen judar. 25% av dessa var barn under 15 år. Tanken svindlar där vi går mellan baracker där man sovit som packade sillar. Guiden pratar om overkliga siffror när vi tittar ut över havet med baracker: 500 personer sov i varje barack. Cirka 3500 personer anlände till lägret varje dag under den mest intensiva perioden av kriget. I gaskamrarna gasade man 2000 personer åt gången, ibland hann man med  20 000 på en dag. Vi ser resterna av gaskamrarna och av krematorieugnarna. Siffrorna i huvudet snurrar.

Inne i det hus där man rakade av människorna allt hår, tog hand om deras kläder och värdesaker – i det huset kan man bland annat se fotografier på en del av de människor som kom till lägret; fotografier de haft med sig dit, tagna innan deporteringen.

 

 

 

Där griper det fasansfulla tag. När man ser in i ögonen på se små barnen som poserar på de svartvita bilderna. Syskon som håller varandra i handen, med bus i blicken. Då kommer det ohyggliga så nära. För ingen av dessa små hade någon chans. De mördades direkt. Vilken olidlig smärta som som platsen bär på; alla separationer från nära och kära; separationen mellan de arbetsdugliga mammorna och de små barnen. Kanske följde en mormor eller farfar med de små in i gaskammaren; kanske försökte de lugna barnen. Eller kunde de det, i paniken? När tvåtusen människor klättrade på varandra i desperationen över att inte kunna andas under den ca 20 minuter långa avrättning som följde då den giftiga gasen fyllde kamrarna?

Grymheten är så oerhört svår att förstå. Att människor idag kan kalla sig nynazister och glorifiera Hitler och den nazistiska ideologin, är än mer obegriplig.

Förmiddag i Oswiecim…eller på tyska: Auschwitz

Under förmiddagen har Religionsfröknarna med elever vandrat i Oswiecims gamla judiska kvarter. Vi besökte museet och synagogan, och promenerade sedan till den judiska begravningsplatsen – en plats som förstördes under andra världskriget men som sedan ställts i ordning efter krigsslutet.

Innan tyskarna kom till staden fanns tjugo synagogor och ca. 8000 bofasta judar. Idag finns inga judar kvar.

Nu väntas lunch, och sedan åker vi till arbetslägret Auschwitz II, Birkenau.

20130529-121426.jpg

20130529-121455.jpg

20130529-121709.jpg

20130529-121740.jpg

20130529-121948.jpg

Religionsfröknarna packar igen…

Imorgon bär det av igen. Nu tar vi äntligen våra elever som ingår i Projekt:Respekt och åker till Polen och studiebesök i Auschwitz, Rabka och Krakow bland annat. (Vi har skrivit om resan här.) Lite körigt är det förstås att ge sig ut på resa så här i sluttampen av terminen och läsåret med alla rättningar, nationella prov (nej, inte i religion) och betygssättningar och vi misstänker att det blir en sista-minuten-packning för oss båda!

Våra elever, i projektet, börjar nu att blogga. Vi lägger naturligtvis ut en flik direkt till elevernas blogg, och den som är intresserad följer dem, vår resa och vårt projekt här.

Förra veckan var även lokaltidningen på besök, samtidigt som vår guide från Svenska kommittén mot Anti-semitism besökte skolan för att förbereda våra elever lite inför resan. Här skriver DalaDemokraten om vår resa.

Imorgon förmiddag åker vi…och vi checkar naturligtvis in på bloggen så snart vi får möjlighet!

Religionens baksida

För närvarande uppmärksammar  kvinnorättsorganisationer och flera medier ett kvinnoöde i El Salvador. Beatriz är 22 år och väntar sitt andra barn, men graviditeten håller på att leda till hennes död.  Fostret hon bär är kraftigt missbildat och saknar hjärna samt större delen av kraniet, och kommer inte att överleva. Samtidigt har Beatrice drabbats av en sjukdom som gör att graviditeten bryter ner hennes kropp. Bland annat håller hennes njurar  på att förstöras och sannolikt  kommer hon till slut att dö, om man inte aborterar fostret.

Men det tänker man inte göra.

För i El Salvador är abort under inga som helst omständigheter tillåtet, av religiösa skäl.  Den läkare som eventuellt skulle operera henne riskerar 30 års fängelse (liksom Beatriz själv skulle dömas till om hon skulle göra abort). Hon och hennes anhöriga, liksom medicinskt ansvariga läkare, vädjar att låta henne abortera det ändå dödsdömda fostret och låta Beatriz leva. Hon vill så gärna finnas för det barn hon redan har– sin son -  men tiden rinner ifrån henne  medan myndigheterna debatterar hennes fall.

Katolska kyrkan har stort inflytande över lagstiftningen i El Salvador, på gott och – i fall som detta – på ont.

Här kan du läsa mer om fallet.

Vad händer..?

Det har varit tyst från oss sedan hemkomsten från Jordanien och bloggen har blivit lite försummad, dels då det är mycket bråda tider just nu med nationella prov, samtal och alla rättningar inför betygssättning men också dels då vi kastat oss in i nästa projekt och ägnat stor tid åt att skriva projektbeskrivnignar och planer, ha möten och söka medel. Vi bedriver nämligen ett projekt, kallat Projekt: Respekt, på skolan. En grupp elever ska arbeta för ökad integration, tolerans och respekt på skolan och mot främlingsfientlighet och fördomar. Vi har tidigare bloggat om projektet här och här. Nu har vi fått medel för att med vår projektgrupp göra en studieresa till Polen tillsammans med SKMA, Svenska kommitén mot anti-semitism. En resa som kan visa de allra ytterska och mest hemska konsekvenserna som hat mot folkgruppen kan få. Vi åker redan den 28 maj så nu är tiden knapp och planeringen och förberedelserna intensiva. Vi kommer bland annat att besöka Oswiecim, Auschwitz I (Stammlager), Rabka, Auschwitz II (Birkenau), Krakow och de judiska kvarteren och Plazow och Schindlers fabrik.

Så en resa till ska vi ge oss ut på innan det är dags att sjunga om Studentens lyckliga da´r.