En lyckad religionsdag

Idag har vi haft en fantastiskt rolig arbetsdag! Vi och våra elever har fått träffa representanter från ISKCON, Jehovas vittnen, Katolska kyrkan, Livets ord, Humanisterna, Monokeros och Islam, vilka gästat vår skola hela dagen och berättat om sin tro och tålmodigt besvarat våra frågor. Mycket berikande! Foton kommer inom kort – tills dess kan man kika på svt:s nyhetsinslag och vad DT skriver.

Anti-semitiska dåd i Frankrike!?

Idag fick vi läsa och höra om hemska dåd i den judiska skolan i Toulose, då en man sköt en 30-årig religionslärare och dennes två barn, 3 och 6 år gamla, till döds, samt besköt en tonårig elev. Mannen följde efter de flyende barnen in i skolan och sköt omkring sig. President Sarkozy talar om anti-semitiska brott, hatbrott och terror, och kl. 11.00 idag hölls en tyst minut. Frankrike är det land i Europa med flest judiska medborgare, och även från Israel har reaktioner kommit. Samtidigt har man identifierat vapnet som samma vapen som användes under förra veckans dödsskjutningar, då tre soldater sköts. Nu höjs beredskapen vid Frankrikes judiska skolor, och Sarkozy har förklarat högsta terrorberedskap.

Religionsfröknarna sänder en tanke till alla drabbade, och framför allt till alla de som förlorat någon älskad, och hoppas att gärningsmannen snarast ska stå inför rätta!

Kony 2012

För lite mer än en vecka sedan dök en 30 minuter lång film kallad ”Kony 2012” upp på Youtube, och spreds sedan som en löpeld i sociala medier som twitter och facebook. Sedan dess har filmen visats över 50 miljoner gånger världen över. Kony 2012 är producerad av den amerikanska organisationen Invisible Children och är ett upprop till allmänheten om att rikta uppmärksamheten mot den ugandiske LRA-ledaren Joseph Kony. Syftet menar man är att uppmärksamma Konys brott mot mänskliga rättigheter så att en folkrörelse mot honom mobiliseras och motiverar den amerikanska regeringen att stötta Uganda militärt till dess att Kony är oskadliggjord. Kampanjen har vunnit många anhängare men även ådragit sig en hel del kritik.

Joseph Kony är ledare för paramilitära och synkretistiskt (kristendom/folktro)religiösa gerillagruppen Herrens motståndsarmé  (Lord’s Resistance Army, LRA) och betraktas som odödlig och ett språkrör för guds vilja av sina soldater. De flesta av soldaterna rekryterades som barn genom att bli bortförda från sina hem – ibland efter att de tvingats bevittna sina föräldrar bli dödade, eller till och med efter att de fått hålla vapnet och tvingats döda sin familj för egen hand. Barnsoldaterna har mestadels varit pojkar, men även flickor har kidnappats och släpats med i perioder men då främst  i syftet att utnyttjats sexuellt. Joseph Kony och hans anhängare har mycket på sitt samvetete – kidnappningar, våldtäkter, stympningar, lemlästningar, mord, stulen barndom för ca 30 000 barnsoldater genom åren – listan över ohyggliga brott är lång. Så jo, Joseph Kony förtjänar ett gripande. Ändock finns en hel del frågetecken i kampanjen.

En del av den kritik som framförs är att kampanjen väcks först nu. Joseph Kony har bedrivit sin gerillarekrytering bland barn i över 20 år och var som mest aktiv i Uganda för 10 år sedan – idag tror de flesta invånare och experter att han inte ens befinner sig i området utan förmodligen i Kongo sedan några år tillbaka, och man ifrågasätter varför kampanjen stöttar Ugandas militär. En annan kritik är att den ugandiska regeringen och militären inte är så nogräknade själva vad gäller mänskliga rättigheteter. Som exempel bestraffas homosexualitet med döden i Uganda. Ytterligare kritik riktas mot Invisible Children vad gäller fördelningan av insamlade medel, och man undrar vad pengarna egentligen går till. Invisible Children har anklagats för att förenkla en komplex fråga. Konspirationsteorier har börjat frodas där förklaringen till kampanjen är amerikanska lobbygruppers försök att komma åt Ugandas relativt nya oljefyndigheter.

Oavsett kampanjens etiska uppsåt fascineras Religionsfröknarna av den enorma och snabba spridning filmen fått och det starka engagemang den väckt. Vilken genomslagskraft sociala medier har! Har du sett filmen? Om inte finner du en länk här till Kony 2012. Engagerar du dig i kampanjen och sprider den vidare? Eller sällar du dig till kritikerna?

Armhålor och kvinnoförtryck…

Religionsfröknarna fascineras av den hår-under-armarna-debatt som rasat sedan i lördags då en kvinnas orakade armhåla zoomades in under Melodifestivalsändningen. Reaktionerna lät inte vänta. De senaste dagarna har det skrivits om kvinnan i en rad artiklar, pratats om det på radio och på facebook har bilder publicerats och event skapats. Kvinnor publicerar bilder på sina orakade armhålor och på eventet ”Ta tillbaka håret” planerar nästan 8.800 kvinnor i Sverige att låta håret växa. Kommentarer rasar in, ”Äckligt!”, ”Vidrigt!” och en lång rad betydligt starkare yttranden. I bloggar och i artiklar framförs starka åsikter, kvinnor i Sverige idag, 2012, borde ha rätt att bestämma över sin egen kropp. Könsmönster, förväntningar och normer debatteras och paralleller dras till länder och kulturer där kvinnor måste dölja sitt hår och bära niqab eller burka. Kvinnorförtrycket i Sverige har fått ett ansikte…eller en armhåla. Sverige är inte bättre än något annat kvinnoförtryckande land…eller?

Kanske är debatten viktig? Men kanske kan man också tycka att den är något ur proportion? Självfallet ska varje kvinna, varje människa, i dagens Sverige ha rätt att bestämma huruvida man vill raka sin behåring eller inte. Det är fantastiskt att så många kvinnor ställer upp bakom den kvinna som över en natt befinner sig i en storm och som blir kraftig trakasserad. Det märkliga är att det behövs. Att kvinnor behöver bilda en folkrörelse i Sverige för att manifestera sin rätt att inte raka sin kropp. En självklar rättighet tycker religionsfröknarna…och samtidigt som vi rasar över kvinnoförtrycket i Sverige kan vi idag på SVT följa barn i Bangladesh som blivit bortrövade och hålls som sexslavar på Bordeller. En (kanske?) 13-årig flicka berättar om hur hon tvingas arbeta hela tiden, annars blir hon slagen. Hon saknar sin mamma. Vi kan också i en rad utländska tidningar läsa om de 90 ungdomar som stenades till döds då de tillhörde en subkultur som ansågs tillhöra Djävulen (emo). Vi kan också idag läsa (ex. här) att 47 kvinnor och barn hittats dödade i staden Homs, sargade, blodiga, våldtagna. I måndags kunde vi läsa att en amerikansk soldat dödade 16 civila, kvinnor, barn och gamla, i deras hem i Afghanistan. Idag kan vi också bevittna hur flickebarn i Egypten utsätts för könsstympning trots att det är förbjudet (Sveriges radio har ett bildspel, artikel och sändning här). Varje minut dör en kvinna i tredje världen i barnsäng. 68 000 kvinnor dör varje år på grund av olagliga eller på annat sätt illa utförda aborter. I Sverige misshandlas en kvinna var 20:e minut och en kvinna våldtas var 45:e minut.

Nej, ingen hade reagerat på en mans orakade armhåla. Ja, det är orättvist att man reagerar på en kvinnas orakade armhåla. Ja, var och en har rätt att bestämma själv…Let´s move on…

Internationella kvinnodagen

Idag är det den internationella kvinnodagen. Den firades för första gången 1910 och var från början ett socialistiskt initiativ som i grunden handlade om kampen för kvinnlig rösträtt. Sedan 1978 finns den 8 mars med som internationell kvinnodag på FN:s lista över högtidsdagar. I och med FN:s ”erkännande” kan man säga att den internationella kvinnodagen vidgades från att ha varit en socialistisk kampdag till en dag där kvinnors villkor uppmärksammas internationellt, på många plan. Religionsfröknarna läser lite kommentarer till artiklar och blogginlägg som handlar om kvinnodagen och ser att förvånansvärt många anser dagen vara onödig, eller kräver ”i jämlikhetens namn” att även en mansdag skall instiftas – ungefär på samma vis som det finns en mors dag och en fars dag. Det finns syrliga kommentarer om att kvinnodagen är ett ”feministiskt påhitt” och att kvinnodagen bara är ett jippo eftersom kvinnor har det lika bra som – eller bättre än – män idag.

Vi i Sverige lever i ett förhållandevis jämställt land. Kvinnor har enligt lag samma rättigheter som män. I realiteten är vi dock inte helt jämställda – det förekommer orättvisor och en av dessa är att kvinnor har sämre lön än män för samma typ av arbete, och så ser det ut även i övriga Europa. I EU tjänar kvinnor 16-17% mindre än män. Det är ett faktum och en fråga som uppmärksammas av Europaparlamentet just idag.

Om vi vidgar vyerna  mot en större värld är ett annat faktum att 25 procent av kvinnorna i Sydafrika anger att deras sexuella debut var en våldtäkt. Då är Sydafrika ändå ett land i fred. I krigsdrabbade länder är våldtäkt ofta ett sätt för soldater att förnedra fiendebefolkningens kvinnor – där är våldtäktsfrekvensen ibland ohygglig och det är inte ovanligt att kvinnor våldtas till döds. Så finns det länder där kvinnor kan dömas till döden just för att de blivit våldtagna, för att brottet är av sexuell natur och att skulden läggs på dem själva. I Indien har väldigt många av de cirka tre miljoner prostituerade kvinnorna kidnappats som barn/unga och hålls som fångar på bordeller. Faktum är också att flickor under fem år har 50 procent större risk att dö än pojkar under fem år – de kan aborteras, vanvårdas till döds strax efter födseln eller konsekvent få sämre mat i förhållande till sina bröder och därav ådra sig näringsbrist och svagare motståndskraft mot sjukdomar, för att deras liv inte värdesätts lika högt och för att de kan betraktas som en belastning snarare än en tillgång i en familj, krasst sett.  Befolkningsstatistik visar att det saknas minst 100 miljoner kvinnor  i världen i dag – flickor och kvinnor som på olika sätt mist livet enbart på grund av sin könstillhörighet.

Så jo, visst kan man raljera över kvinnokamp och feminism och tycka att det kanske borde finnas en mansdag  för att uppmärksamma mäns rättigheter i förhållande till kvinnors eftersom kvinnor tar (mycket?) plats i länder som Sverige. Eller så är det så att vi kanske regelbundet behöver bli påminda om att jämlikhet och fullt människovärde inte är en självklarhet för en betydande andel kvinnor, och att den 8 mars har en sådan påminnande funktion. Religionsfröknarna väljer att uppmärksamma kvinnodagen. Hur gör du?

Religionsfröknarna tipsar…

Äntligen börjar den nya säsongen av dokumentärserien ”Från Sverige till himlen”. Du har väl inte missat den? I morgondagens, och säsongens första, avsnitt möter programledaren Anna Lindman Barsk, journalist, programledare och religionsvetare, en shiamuslimsk man från Märsta. Hon följer honom i vardagen och under sorgemanifestationen Ashura – en högtid som firas för att minnas Alis sons, martyren Husyans, död. En dag då vissa shiamuslimer slår sig blodiga med kedjor eller knivförsedda kedjor – även om man idag förespråkar att man ska göra inre bot istället för fysisk. Men Ashura var också den dag då Gud räddade Mose och hans folk ur Faraos slaveri och Mose och hans folk fastade under de dagarna för att tacka Gud, att fasta under Ashura är därför rekommenderat.

Religionsfröknarna ser framemot en ny spännande säsong av ”Från Sverige till himlen” och planerar att bänka sig framför TV:n imorgon…men tills dess kan man ju tjuvkika lite här!

Rättegång mot andeutdrivning

Idag inleddes den uppmärksammade rättegången i Borås tingsrätt mot den pappa, styvmamma och de två pastorer som nu står åtalade för grov misshandel och grov fridskränkning. De åtalade ska under ungefär ett års tid ha utsatt en då 12-årig flicka för olika former av exorcism, då man ansåg att onda andar besatt flickans kropp och hon var en häxa. Flickan har, enligt Sveriges Radio, berättat om svält, hur hon bränts med glödande knivar och om hur man dunkat hennes huvud i golvet och hällt olja och vitlök i hennes ögon. På SvD kan man läsa att hon också ska ha filmats framför församlingen under förnedrande omständigheter. I samma artikel framgår att åklagare inledde dagens förhandling med att påvisa de religiösa motiv som finns till misshandeln och kränkningarna. Enligt Aftonbladet kom fallet i dager då socialtjänsten i Borås fick in flera anmälningar under 2010. Flickan är idag 14 år och placerad i fosterhem. Samtliga inblandade är kristna, men med en folktro på andeväsen, häxor och demoner. Religionsfröknarna följer fallet och förfasas naturligtvis över det som skett och gjorts mot flickan, och anser självfallet att rätten att utöva sin religion eller folktro aldrig får stå över de mänskliga rättigheterna. Men vi ser också en problematik i detta. Kan man ställa människor till svars då de utövat vad de trott vara det rätta, det som deras tro påbjuder och detta med stöd av en församling och två pastorer. Har man gjort fel om man gjort det man i sitt sinne och sitt hjärta trott var det bästa för den andra personen? Kan man åberopa något som liknar ”god tro” om man gjort det som är självklart rätt i en kultur men brott i en annan? På vilket etiskt plan ska man resonera?

Som sagt, Religionsfröknarna anser att religionsfriheten är en självklar rättighet, men den får aldrig ställas över individens rättighet och resultera i kränkningar eller misshandel, och ett brott mot Sveriges lag är förstås ett brott och de skyldiga ska hållas ansvariga. Men frågan har också ytterligare en dimension.

Bluff eller begåvning?

Religionsfröknarna har haft sportlov, en vecka med välbehövlig ledighet och fantastiskt väder! Men nu vankas åter arbetsvecka och Religionsfröknarna tar tag i arbetet igen.

I ett tidigare inlägg skrev Religionsfröknarna om den SIFO-undersökning som visar att mer än var femte svensk uppger sig ha sett, haft en förnimmelse av eller varit i kontakt med andar. (Hela inlägget här) Tron på andar och spöken ökar i Sverige och igår tog Expressen.se upp detta i Ledaren apropå att Polisen i Värmland tagit hjälp av en sierska i sökandet efter en försvunnen man, och menar att detta är vidskeplighet och dumheter. Sakine Madon skriver i Ledaren att: ”När brottsoffer, vårdbehövande och arbetslösa utsätts för skattefinansierade spökjägare och allsköns skojare har gränsen däremot passerats med råge.” Ja, vart går gränsen och finns det en gräns? Ska polis och andra myndigheter ägna sig åt det som med säkerhet är vetenskapligt belagt och bevisbart, eller är det positivt att myndigheter ser utanför ramarna? Ska skattepengar användas för ersättning till människor som besitter särskilda förmågor och som exempelvis kan kommunicera med andar eller föremål, eller är det som Madon skriver ”skattefinansierade spökjägare och allsköns skojare”? Religionsfröknarna har inget svar, men ställer frågan:

Vad tycker du?