Döden, döden, döden…

…så heter den nya programserie som hade premiär ikväll på SVT. Religionsvetaren Anna Lindman, som tidigare varit programledare för ”Från Sverige till himlen”, kommer i åtta avsnitt att behandla döden – och rädslorna och frågorna som många bär på kring döden – ur olika aspekter. Kvällens avsnitt handlade om hur hanteringen av döda kroppar går till.

Religionsfröknarna gillade premiäravsnittet och tycker att Anna Lindman, precis som i sina tidigare program, tar upp intressanta och känslomässigt svåra frågor på ett varsamt sätt. Vi ser fram emot de kommande sju avsnitten.

Om du missade kvällens avsnitt kan du gå in och se Döden, döden, döden på SVT Play.

Mer om populärreligiositet

Idag har SVT Gävle-Dala ett inslag om poulärreligiostieten i Dalarna. Vi har ju i tidigare inlägg (här) skrivit om professor Liselotte Frisk och doktor Peter Åkerbäcks forskning och boken ”Den mediterande dalahästen”, och idag finns ett inslag på 5 minuter på SVT Gävle-Dala. Ett litet tips från oss…

Konstigheter på sidan

Det händer märkliga saker på sidan…plötsligt finns massor av sidor i sidmenyn, och några minuter senare knappt några alls. Kanske sidan du arbetar med eller sökte efter saknas.
Vi ber om ursäkt för det!

Just nu håller vi på med ett stort arbete med sidan då vi byter publiceringverktyg. Sakta men säker monteras sidan ner för att monteras upp på annan plats. Vi hoppas att det inte stör alltför mycket och vi hoppas att ni inte märker det så mycket mer än att vi snart har en ännu bättre sida!

Första kvinnliga ärkebiskopen i Svenska kyrkan

Idag har valet av ny ärkebiskop – alltså valet av högsta ledaren – ägt rum i Svenska kyrkan. Med en övervägande majoritet av rösterna vann Antje Jackelén och kommer därigenom att bli Sveriges första kvinnliga ärkebiskop. Hon övertar biskopsämbetet från Anders Wejryd som går i pension, men hennes installation sker först om 8 månader vid en högmässa i Uppsala domkyrka den 15 juni 2014 vilken kommer att kunna följas i TV.

AntjeJackelén130207-4391Jackelén betonar relationen i gudstron och relationen människor emellan och säger i en intervju i SvD att  hon ser ekumenik (alltså samarbete mellan olika kyrkoinriktningar) och den interreligiösa dialogen med människor av annan tro – judar, muslimer och andra religiösa företrädare – som viktig, och ser religiös mångfald som en tillgång. Detta tycker Religionsfröknarna känns positivt och önskar Antje Jackelén lycka till i det nya ämbetet.

 

Bild: Wikimedia Commons 

 

 

Kyrkoval 2013

Igår var det kyrkoval. På olika sociala medier uppmanade många att gå och rösta, oftast med motiveringen att inte låta utrymme och inflytande gå till ex. Sverige demokraterna och andra konservativa som önskar motverka exempelvis samkörande äktenskap och kvinnliga präster. Andra kritiserade dessa uppmaningar och menade att demokrati inte handlar om att rösta för vad man inte vill ha utan för det folket vill ha. Andra framförde kritik till valet som sådant och partipolitik i kyrkan.
Oavsett inställning så ökade valdeltagandet något då ca. 20.000 fler röstade i år mot 2009 enligt Mynewsdesk Totalt var valdeltagandet dock lågt, 12,7 %, enligt samma källa.
Hur som så blev valet en framgång för SD. Flest röster fick dock, enligt Svenska kyrkan, Socialdemokraterna och därefter Borgerligt alternativ, Centerpartiet och Fria liberaler i kyrkan FISK. (fullst. res. här) . Dock blir resultatet inte helt fastställt förrän alla personröster räknats.

Röstade du? Varför eller varför inte?

Krakow

Vår sista dag på resan har vi spenderat i Krakow. Det blev en strålande vacker och solig dag, och vi har under eftermiddagstimmarna flanerat omkring i det myllrande gatulivet vid och omkring det stora torget vid den mäktiga Mariakyrkan och saluhallen, och haft det mycket bra. Krakow är en riktigt vacker stad!

Vi började dagen med att besöka de judiska kvarteren (Kazimiers) och en gammal synagoga som fortfarande är i bruk: Remuh-synagogan samt den intilliggande judiska begravningsplatsen. Därefter vandrade vi runt i omgivningarna och såg bland annat några platser där scener av Schindlers List spelats in. Sedan åkte vi till stadsdelen där det judiska gettot låg under kriget och såg olika minnesmonument och var gettomurarna funnits.

Även Krakow hade ett koncentrationsläger: Płaszów, som var ett rent arbetsläger och alltså inte ämnat för ”utrotning”. Vi besökte platsen där det legat och såg det minnesmonument som rests över alla dem som trots allt dog/dödades i lägret (enligt vår guide ca 20 000 personer). Förutom det höga minnesmonumentet i sten finns det just inget som påminner om platsens historia. Det liknar mer ett frodigt grönområde idag. Innan vi gick in på området tittade vi på Amon Goeths kommendantvilla (Goeth hade som hobby att skjuta prick på judar i lägret: i filmen Schindlers list gör han det från sin balkong) och villan där SS hade sitt högkvarter kikade vi också på.

Vi fick även en snabb titt på Oskar Schindlers fabrik. De flesta av sina arbetare hämtade han bland judarna i Płaszów; i början för att tjäna mycket pengar på slavarbete; i slutet av kriget för att han insåg att han kunde rädda liv genom att ta dem till sin fabrik, trots att han vid det laget endast förlorade pengar på att hålla igång fabriken istället för att tjäna några och fick betala mycket mutor för att hålla sina arbetare vid liv.

På kvällen hade vi förmånen att äta på en kocher-restaurang medan vi fick lyssna till fantastisk livemusik av Jascha Lieberman Trio.

En riktigt bra dag!

Remuh-synagogan, med staket format som menorah-ljusstakar

 

Synagogan inifrån

 

Här spelades en scen ur filmen Schindlers List in

 

Monumentet i Płaszów

 

Samma monument med religionsfröknar i förgrunden

 

Mariakyrkan

Jascha Lieberman Trio

 

 

En eftermiddag i Stammlager – Auschwitz I

Efter en god lunch klev vi på bussen igen och lämnade Rabka. Bussfärden var lite skakig med en, tyvärr, lika skakig och hoppig Schindlers list på DVD, på vår väg till Oswiecim och Stammlager; alltså huvudlägret Auschwitz I. Mest omskakande var ändå vad som väntade där.

Det går liksom inte att beskriva.

Håret… det avklippta håret som ligger i drivor i en enorm glasmonter som sträcker sig längs en lång vägg. Två ton avklippt hår, från mördade människor. Ändå är det säkert bara en bråkdel av vad som sparats – vad som inte hann användas eller brännas upp innan lägret tömdes.

Drivorna med skor. Ett helt rum fyllt. Och den där speciella montern, med en stor hög av små skor… barnskor. Av liknande storlekar som står hemma på hallmattorna hos religionsfröknarna – våra barns skor. Då tåras ögonen. En mindre monter med barnkläder och annat som de små som kommit till lägret haft i sina resväskor, som en liten docka. Och resväskorna, tydligt märkta med namn, i ägarnas tro att de en dag skulle lämna lägret. En stor hög med glasögon och ett hav av små tillhörigheter – rakborstar, tandborstar…

Vi går in i en gaskammare. Vandrar den väg som för tusentals blev den sista. Vi står vid krematorieugnarna och fotograferar luckorna medan strömmen av turister vandrar förbi med sina guider och hela situationen känns helt surrealistisk.

Bilderna av utmärglade människor. Porträtten av fångar, med namn, ålder, ankomstdatum och dödsdatum. Bakom glas och ram bränner deras allvarliga blickar.

Det går liksom inte att beskriva. Och det går inte riktigt att förstå.

Den berömda skylten

Tegelbaracker bakom taggtråd


Krematorieugnar

Inne i gaskammaren

 

Cykon B-burkar

Annelie framför ett foto föreställande kvinnor och barn på väg till gaskamrarna.

Glasögon

En stor hög med barnskor.

Barnkläder och foton med uppgifter på några av de ca. 240 000 barn som dog i lägret.

Toaletterna i Auschwitz I.

Sovplatserna.

Annelie vid en av de stolpar där man straffade dömda genom att hänga upp dem i deras ihopbundna händer.

”Halt!” Taggtråden som omgärdade lägret var elektrifierat. På marken…en ensam ros.

 

 

 

Rabka

Imorse satte vi oss i en buss för att åka 1,5 timme genom regnigt polskt landskap till byn Rabka. I Rabka upprättades en skola för SS-soldater, där de tränades i att döda, ofta på levande måltavlor som kördes dit: judiska kvinnor, män och barn.

Efter att ha parkerat vid den före detta SS-skolan och fått berättat för oss vad som ägt rum på platsen, vandrade vi genom skogen där 20.000 judar skjutits och begravts i massgravar. Vi passerade igenvuxna skyttegravar och bunkrar, och gömd inne i skogen fanns en gammal judisk begravningsplats.

20130530-110045.jpg

20130530-110453.jpg

20130530-110212.jpg

20130530-111122.jpg

Eftermiddag i Birkenau: minnen av ofattbar ondska

Eftermiddagen har vi spenderat i lämningarna av lägret Auschwitz II – även kallat Birkenau. En märklig känsla av overklighet hängde i luften, då vi bland fågelkvitter och spirande försommargrönska vandrade runt på platsen som blivit en symbol för ondskan själv. Att så ofattbart många människor mist sina liv under de mest ohyggliga omständigheter, och under så kallt organiserade och i detalj beräknade former på den mark vi beträder… det är svårt att greppa.

Vi startade rundvandringen vid en autentisk järnvägsvagn som använts att frakta människor i till lägret; främst judar. Hundra personer per vagn, ofta flera dagars resa utan vila: en hink med dricksvatten i ena vagnens hörn, en hink att uträtta sina behov i vid det motsatta hörnet. Väl framme, då människorna fick kliva ur vagnen, skedde uppdelningarna. Unga friska och arbetsföra män och kvinnor fick komma in i lägrets kvinno- respektive mansdel. Gamla, barn under 15 år, gravida och sjuka fick istället gå tillsammans i ett särskilt led för att ”duscha” som man sa – och efteråt skulle de få kaffe/choklad och återförenas med sina övriga anhöriga. Men, som vi ju vet, så var det ju inte det som väntade dem. De gick raka vägen till sin död i gaskamrarna.

Birkenau är stort. Cirka 175 fotbollsplaner till ytan. Allt är omgärdat av höga taggtrådsstängsel som då lägret användes var elektrifierade. De strategiskt utplacerade vakttornen kastar skuggor i det soliga gräset där försommarblommor spirar. För 60 år sedan fanns knappt något gräs; allt var nedtrampat av lägerfångar som utförde sysslor… de lägerfångar som, tills vidare, fått leva. Tills de blev för sjuka, för trötta, för nedbrutna för att arbeta. 1,1 miljoner människor mördades i Birkenau, till största delen judar. 25% av dessa var barn under 15 år. Tanken svindlar där vi går mellan baracker där man sovit som packade sillar. Guiden pratar om overkliga siffror när vi tittar ut över havet med baracker: 500 personer sov i varje barack. Cirka 3500 personer anlände till lägret varje dag under den mest intensiva perioden av kriget. I gaskamrarna gasade man 2000 personer åt gången, ibland hann man med  20 000 på en dag. Vi ser resterna av gaskamrarna och av krematorieugnarna. Siffrorna i huvudet snurrar.

Inne i det hus där man rakade av människorna allt hår, tog hand om deras kläder och värdesaker – i det huset kan man bland annat se fotografier på en del av de människor som kom till lägret; fotografier de haft med sig dit, tagna innan deporteringen.

 

 

 

Där griper det fasansfulla tag. När man ser in i ögonen på se små barnen som poserar på de svartvita bilderna. Syskon som håller varandra i handen, med bus i blicken. Då kommer det ohyggliga så nära. För ingen av dessa små hade någon chans. De mördades direkt. Vilken olidlig smärta som som platsen bär på; alla separationer från nära och kära; separationen mellan de arbetsdugliga mammorna och de små barnen. Kanske följde en mormor eller farfar med de små in i gaskammaren; kanske försökte de lugna barnen. Eller kunde de det, i paniken? När tvåtusen människor klättrade på varandra i desperationen över att inte kunna andas under den ca 20 minuter långa avrättning som följde då den giftiga gasen fyllde kamrarna?

Grymheten är så oerhört svår att förstå. Att människor idag kan kalla sig nynazister och glorifiera Hitler och den nazistiska ideologin, är än mer obegriplig.